den där gränsen hon berättade om,
enormt mycke glädje finns inom mig. men om man öppnar ögonen en aning och ser det hela från ett annat perspektiv så måste jag nästan säga att de bara är skit allting, egentligen.
Jag vet hur de är, jag blundade jag också, antagligen för att det var lättast, jag öppnade mina ögon några gånger men insåg fort att den enklaste vägen, som också är den sämsta, var att stänga dom igen. de är väl som en försvarsmekanism kan jag tänka mig, att fortsätta som vanligt, låtsas som ingenting och blunda för problemet. om man nu ens ser de som ett problem? såhär i efterhand måste jag säga att i dåläget var de inget problem, nu förstår jag bättre. jag var där en gång jag också, och jag hatar, verkligen hatar att behöva se allting spelas upp en gång till fast med dig som huvudperson för jag vet nu, när jag har facit i hand, att det inte var värt de.
jag var bara tvungen att få skriva av mig lite,