J E N N I E I S A B E L L F O R S S

det där överraskade ansiktet med det perfekta leendet på räcker, anfallet med kramen därefter blir nästan lite för mycket. jag är återigen på skitungens dagis, och nu inte på grannavdelningen utan på Lucas avdelning, det är svårt, jag känner mig otrogen bara genom att titta åt de andra barnens håll. På jobbet är jag fröken och inget barn är bättre än det andra, men så står han där och mosterinstinkterna är hela tiden påväg att vinna. 
Det är påfrestande att inte få skämma bort han, det ger mig dåligt samvete.